I alla dessa år, har handboll & att få träna vart det mest underbaraste det som fick mig att mår bra, det som fick mig att glömma allt,
Mitt Painkiller, MITT LIV!

Men nu?
Vad äre som händer, allt har vänt. Nu kan jag inte äns tänka handboll förns jag mår illa och blir yr, Och så dåligt det har gått för min del under dom senaste månaderna.

Och precis såhär har det blivit inför varje JSMsteg, jag tvivlar typ på mig själv. Att jag är för dålig, för dålig för allting och då vill jag inte visa mig. Vill inte att folk ska se att jag är dålig, eller alla dom som sagt att jag var bra engång, att dom ska komma och säga raka motsatsen, det skulle krossa min värld.

Men när alla frågar "var är du zandra?", "kom och träna" eller "varför tränar du inte?" Jag kan inte ge nån människa ett vettigt svar, nej inte äns ett svar överhuvudtaget känns som att jag måste ljuga.

Hör hur alla blir besvikna, som min mamma, nu in för JSM steg 4, jag vart inte uttagen pga, noll närvaro vid träning typ, eller om det är för att jag är dålig, inte fan vet jag, så tänkter jag om mig själv liksom, jag vet inte längre, känner mig inte som mig själv, eller jag kan inte kontrollerna mig själv, det känns som alla är rädda för mig, typ tar avstånd. Men iaf, mamma skulle med till steg 4 och sova på hotell och allt för första gången, för att se på när JAG skulle spela, hon blev så besviken, att hon nästintill började skälla på mig, Jag orkar inte riktigt förklara!

Nu är jag ännu mer besviken på mig själv, för att jag gjort mamma besviken & säkert alla andra!

Och som det här, har inte vart med molly eller joppe på hur länge som helst,
är det för min sjukdom?
är det för jag är störd?
är det för jag inte kan kontrollera mig själv riktigt?
är det för att ni hatar mig?
är det för ni tröttnat på hur jag är?
är det för att när jag blir arg tar ilskan över mig?
Jag har så många frågor, jag inte vågar ställa till er, till nån!
Jag är för rädd för att veta svaren
Jag älskar faktiskt er två!

Jag är också besviken på mig själv att jag inte lyckas höra av mig till Anders(min tränare), Jag gömmer mig hellre än tala om vad det är som händer, jag vill inte att folk ska tro så konstiga saker om mig, även fast jag berättar, då är jag bara rädd att dom ska tycka ännu mer konstigt om mig. Men på så sätt gör jag säkert Anders besviken också genom att låta bli, Min "sjukdom" är nått jag inte riktigt vill prata om så det finns gånger jag till och med dragit en vit lögn för att inte behöva förklara att det egentligen är den där "sjukdomen" som spökar, som gör att allt blir jobbigare. Men det känns som Anders typ ska tycka att  "Jahapp, nu skyller hon på det där igen". (förlåt anders)

Sen har vi Eleonora, som hjälpt mig så enormt mycket. Det är skönt att ha en person nära en som vet precis vad "sjukdomen" handlar om, som själv vart med om den och kämpat sig igenom den, men själv insåg jag på nått sätt att jag verkligen inte var ensamen om detta, att till och med en vuxen människa, eller att till och med hon, som var mamma, jobbade & allt. Klart dom också kan få, men det trodde jag inte, men jag skulle iaf bara vilja tacka, eller det går inte att tacka henne nog för många gånger, så mycket som hon funnits där, Hon har nästans känts som en "bästa vän" för jag har pratat med henne om "onskan" inom mig. Och hon har lyssnat och förstått för hon vet, hon vet mycket väl hur det är. Tack Eleonora, Tusen Tack!