jag lovade dig, jag lovade dig att verkligen aldrig mer göra det! men sen kom jag på att du äger inte mig längre, varför ska jag gå efter de ord som du sa som ekar i mitt huvud? den gången jag gjorde det och du märkte det, var för att jag ville bara hitta en anledning till mitt begär. men betydde ändå inte ett skit, trodde iofs aldrig riktigt på dina tomma ord ville bara låtsas att jag kunde betyda någonting för någon, darför lät jag mig behandlas så av dig. lurar alltid mig själv. visst, jag kan inte ljuga och säga att jag inte saknar dig ibland för det gör jag! saknar första tiden med dig, då allt kändes klart, då man inte behövde tänka och mot slutet då kändes det fint, för då gjorde vi mer.

vettefan varför jag skriver detta, är störd som vanligt! eller rättare sagt, har inte tänk på det som hänt riktigt förns nu, eftersom jag klarar mig galant utan dig, jag var påväg att förlåta dig, eller ja. men kommer nog aldrig förlåta dig. för nu vet jag vad du gjorde mot mig, well. tänker du efter. det var FITTIGT! man behandlar inte folk så, eller aa. du vet själv vad du gjorde och ja haha! vadå haha? aja

tack och hej, skriva av sig är rätt skönt ibland.
önskar jag vågade göra det direkt till dig!  hade nog känts ännu bättre, men är ändå lite säker på att du råkar läsa detta någongång,

(kommer inte äns ihåg vad jag skrivit nu)